Den dom sa att jag var

I vilken tid i livet vet man egentligen vem man är ? Jag har ingen aning. Total noll koll. Jag har prövat det mesta inom sport, det mesta inom olika kurser, att resa och vara med om saker. Ändså sitter jag här, helt väck. Är jag en social person ? tja, det måste jag vara. Folk säger det.
Men är jag glad ? Jo, ibland är jag faktiskt glad. Jag är glad när jag träffar en speciell person i mitt liv. Jag är glad med min hund. Jag är glad när jag ser mina vänner skratta sig till tårar. Men jag kan nog inte kalla mig lycklig. Så.. är jag då en glad person ?

Eftersom att jag levt sluten inom mig själv har jag svårt att svara på frågan "Vem är du?" Eller "Beskriv dig själv som person" . Människor i min omgivning beskriver mig för att säga det enkelt "positiv*"  men det är nog bara för att folk nu, efter alla dess år äntligen börjar öppna sina ögon, prata med mig och inse att jag kanske egenligen inte alls är den sura, tykna slynan med ett lager smink för mycket.

Något jag tyckte var väldigt kul var för ett par veckor sedan, när jag råkade hamna på samma hemmafest som en tjej som tryckt ner mig ordentligt genom åren, som kladdat om mig på sunkna krogtoaletter, offrat sin sista stump av kajalpennan för att skriva att jag är en hora. Denna tjej som aldrig "vågat" prata med mig, eller ja, kanske aldrig velat. Denna tjej som har byggt sin uppfattning av mig på rykten, sitt hat (Hat, avundsjuka?) stog nu framför mig och sa ingenting. Jag bjöd henne på en drink, hon såg skamsen ut och tackade ja. Jag kände en sådan seger, som om en stor jävla sten släppte ifrån bröstet. Jag hade vunnit! Efter det har vi träffats på gemensamma vänners fester och pratat med varandra, och hör och häpna, inga glåpord. Ingenting. Här har vi ett exempel på någon som inte lyckades trycka mitt ansikte längst ner i leran.

Jag, i ettan 2004.


Svart VS Vitt


Mellan åttan och nian tappade jag bort mig själv. Visste knappt vad jag själv hette. Ett par vänner fick mig in i hårdrocksvärlden, jag köpte 20-hålskängor, svart rock och svart smink. Min verklighetsuppfattning var lika med noll. Jag sminkade mig svart och vitt i hela ansiktet, drog ner luvan nedanför ögonen och sket blanka fan i allt.
Jag trodde jag visste vad anarki innbar och sprang runt med en t-shirt tryckt med det ordet. Detta var en följd av mitt sorgsna jag, vitt stog naturligtvis för frihet och lycka för mig, medans det svarta var det rent av jävliga om mig. Det var jag.  Jag ville se ut som jag mådde helt enkelt, nu i efterhand kan jag tänka mig att det var ett rop på hjälp.

Jag, runt 2002 ->



Lyckligtvis kom jag ur den gropen, just den med djup musik, smink och kängor. fortsatte vardagen, försökte simma mot ytan. Varje dag kändes det som om jag kvävdes. Långsamt, långsamt till döds. Fast jag hade tur, sån jävla tur :] Jag träffade en man, eller kille ? som var 2 år äldre än mig på internet. Han var också Torslandabo. Ett par dejter senare var vi ett par.

Vad inbillade jag mig, trodde jag att jag skulle få det bra tillslut ? Fanheller. Killen hade ett ex som gick och suktade honom i nbacken för jämnan, den dumma idioten gav med sig och var otrogen mot mig. Vi hade ett "hit och dit" förhållande i ca ett år innan vi båda gav upp. Och han sedan blev tillsammans med en fd vän till mig. Hon är inte min vän längre. Tror hon är svartsjuk, hon ger mig alltid sura blickar.


Jag i nian,  2003


2 st förlorade spel

Även om dessa två människor stal min pojkvän, trampade mig till grunden och skapade mitt liv till något jag alltid fruktat - total utanförskap.
Men, som den envisa jävel jag är gav jag inte upp hoppet om att någon dag skulle dessa nötter få se, dom skulle få se vilken människa jag kommer att bli. Så jag tog mod till mig och vågade fråga om en träff med en kille jag blev kär i som gick i nian och jag i åttan. Han tackade ja, och efter tag var vi ett par. Det lustiga med detta var att han själv så som jag också var lite utanför, passade inte riktigt in - vilket kanske gjorde oss till det självklara ihop.

Så som människorna smutskastade mig och mitt ryckte trängdes även mitt självförtroende bort och jag blev extremt svartsjuk. På allt. På alla.
Därför var det så himla svårt att lita på min nuvaranda pojkvän och han blev allt mer tvär ju mer jag gnällde om att han skulle vara med mig. Jämt. Vilket då ledde till att.. ja, det tog slut.  Jag var ensammast i världen. Trodde jag.
Plötsligt stog han bara där, den killen med det stora hjärtat.  Min då bästa vän. En lagom mullig, blond kille med en pappa som drack ett glas för mycket och mamma utomlands. vi förstog varandra och allt eftersom vi umgicks mer blev vi mer inåtvända mot världen.
Tills den dagen då människor i min skola och omgivning förstog att vi umgicks så retade dom mig för det, ja - han var också en person som blev utsatt.
Jag ansåg mig för tuff för att umgås med honom - sa upp bekantskapen och lämnade honom. Något jag ångrar djupt idag när jag står vid hans grav. Han tog en tablett för mycket för 2 år sedan och skulle bada. Jag fick aldrig chansen att tala om hur mycket han betydde för mig. Han var min ledstjärna, min bästa vän. Och en sådan personlighet som fick en att vika sig av skratt.

Dessa två människor betydde så otroligt mycket för mig och jag förlorade dem båda. Pga mig själv.


Jag, i åttan 2002.
.

Fläckarna av penis

Bläckfläckar ? Kan det verkligen göra någon nytta ? Tja, enligt bedömningen av min läkare så blir många botade av det.
För er som inte vet så går jag på BL-teamet i Göteborg, utreds just nu för huruvida jag har Borderline eller inte. De vill att jag ska studera bläckfläckar och säga vad jag ser.
Jag kunde inte hålla mig för skratt och tänkte på en mörk snopp.

Hade jag sagt vad jag trodde det såg ut som hade  jag väl varit  besatt av sex, det manliga könet eller är transa.

När jag ser tillbaka på min barndom gör jag det oftat med ett leende på läpparna, jag tror verkligen på det här med "fula ankungesyndromet"  för hon, bimbon i sjunde klass med stort hår och "snygg" kropp är inte längre det hetaste samtalsämnet, och de människorna som inte syntes så mycket är numera nattklubbens mittpunkt. Heja!

När jag slutade sexan hade jag två val, antingen att börja på en skola som var nybyggd och känna mig någorlunda trygg, eller att gå vidare till ett närliggande högstadium med alla mina fiender. Självklart valde jag det sista.. jag tänkte inte låta dem vinna.
Naiv som jag var trodde jag att det var mycket smink, tajta vita byxor och platåskor som gjorde en populär. Tyvärr förändrade detta inget, och jag var återgiven Torslandas höjdpunkt.
Mitt i detta rabalder hade jag en pojkvän, ute på öarna utanför Torslanda. En snäll kommunist, som han kallade sig själv.
Dock fanns det ett par tjejer som fick honom att ändra uppfattning om mig och han lämnade mig.

På alla hjärtans dag i vår skola kunde man köpa rosor som sedan delades ut med små lappar till de elever man köpt till. Jag fick 5 st rosor, men när jag stod när i korridoren och såg fånigt glad ut läste jag lappen "Haha, jävla hora. Det trodde du va!".. de två tjejerna som tagit min pojkvän ifrån mig satt en bit bort och skrattade åt mig. Hur hjärtlösa får folk vara ?

Men jag log, tog med mig rosorna och gick hem.

Mina nuvarande vänner tycker att jag kanske borde tycka illa om alla människor som gjort såhär.. men haha nej, jag är inte ute efter en ursäkt. Jag är bara ute efter att finna mig själv, få ett lugnt inre.. och utan allt detta så hade jag inte varit den jag är idag. Hade troligen inte haft den pojkvän jag har nu.

Jag är dem evigt tacksam!


Jag i sjuan. 2001


Och vem minns ?

Ja, vem minns egentligen sin sura barndom ? Bortsett ifrån att man är nöjd med den kanske.

Jag ser mig själv packa ihop min skolväska med böcker och frukt, jag är 10 år och på väg till skolan.
Eller ja, det är iallafall vad mina föräldrar tror.
Jag har precis börjat på en ny skola, centralt i Torslanda i fyran 4C tänker jag stolt, det pirrar i magen när jag tänker på alla nya vänner, de snygga killarna i sexan och att få sluka ny kunskap.
Denna glädje håller sig inte länge i kroppen - redan ett par veckor efter att jag stått hemma i mitthus och packat min ryggsäck med glädje i kroppen står jag nu och ennu en gång packar min väska, denna gång lägger jag i extra mycket frukt fast med en klump i halsen.
Jag säger hejdå till min mamma och traskar ut.. så vart går jag ? Skolan ? Nej. Jag springer, springer så fort jag kan, vill inte stanna. Jag är nog rädd att någon ska se mig.. jag kommer fram till en skog. Tänker att - ja, här kan jag sitta ett par timmar. Vilket jag gör.
Jag sitter där i skogen, ensam, gråter och undrar vad jag gjort för fel.. jag är 10 år och detta är första dagen jag skolkade ifrån skolan - ordentligt vill säga.

Varför sitter jag då där ?

Efter min första dag i fyran blev jag retad för min tandställning, jag hade en sådan som är lös som man sätter in själv på dagarna. De snygga killarna i sexan var inte särskilt snygga längre - dom var min mardröm. Dom tyckte att jag var ful, mitt hår hade precis börjat skapa lockar och detta var inte acceptabelt. Dom tyckte jag såg ut som ett får.
Nå - detta kanske inte låter hemskt nu, men för mig var det rena helvetet. Jag låste in mig varje rast på skoltoaletten och grät, jag grät till jag kände mig helt tom.

Så där satt jag nu, jag hade tröttnat på att låsa in mig på toaletten. Skolka lät bättre.
Men det var inte länge jag kunde vara borta innan min fröken ringde hem och oroade mina föräldrar - jag fick lydigt börja gå i skolan igen.
Jag fick ny tid hos min tandläkare - oh! Jag trodde min tandställning skulle skippas, men det var både med förtjusning och rädsla jag trodde detta. För att jag en gludd mellan framtänderna som hette duga och ville gärna bli av med denna.
Så, då till min rädsla, dom skulle sätta in den. Den där jävla fula skrothögen i min mun. Jag fick räls.
Så om jag blev retad är det ingen ting av vad som hände nu.. jag blev kallas för "SJ" (=Statens järnvägar).

Vidare till 5an, jag upptäckte smink och hormoner som bubblade inom mig. Jag moppase upp mig mot människorna som var elaka, trodde att jag var "queen of school" men det blev bara värre, för varje gång jag bad dem hålla käften ju mer triggade jag dem, ordet SJ byttes snabbt mot "Bitch" "Hora" "Slyna".

Mitt hår lockade sig mer och mer för varje dag, jag kammade ilsket håret i flera timmar, undvek att duscha håret för att ha fint platt hår som man skulle ha. Men mitt hår ville inte ge sig och en kille i min klass hade precis lärt sig en låt utav Rally och sjung till mig "Ditt jävla luder med våfflat hår och puder, du hukar dig och suger..." Ja, många har nog hört den.

Jag var inte omtyckt, ingenstans...
Ju mer jag sa ifrån, ju värre blev det. I sexan hade jag skapat ett fint rykte om mig själv som "Horan med lockigt hår" över hela Torslanda.

Jag, i sexan 2000.


Presentation

Hej hallå tjeeena!


Simone var det här, en 23-årig göteborgska med leendet plirande på läpparna och glimten i ögat. Har rötter från göteborgs skärgård.. men idag lever jag storstadslivets puls i lägenhet i det "lilla Göteborg".. även kallat Majorna :-)

Mina dagar fylls med mycket fotograferande då jag arbetar som frilansande fotograf, jag är också gyminstruktör samt gruppinstruktör hos Actic Sportsclub gym, vid Holmen här i Göteborg. Har också precis slutfört grundutbildning hos SAFE.


En rockig tjej med glimten i ögat och leendet på läpparna! Lätt klumpig, smått galen och riktigt störtskön är jag är den som smådansar och sjunger med lurarna på huvudet (där spelas det från In flames, RockNroll, Winnerbäck till 80-tals disco) medans jag åker spårvagn. 

Jag är barnsligt seriös och seriöst barnslig. Resor? Absolut. Säger du peak bagging säger jag NICE! Är du den som vill ligga på stranden och jäsa bort alla äventyr ska vi inte resa ihop.


..Nu i juletider vill jag även tillägga att jag anser att  A christmas duel och Fairytale of New york är några av dom skönaste jullåtarna.



Välkommen till min nya blogg!


bloglovin
Email: info@simoneh.se